Utom de nu nämnda arterna finnas mer eller mindre talrikt i vårt land fältpiplärkan, skärpiplärkan samt rödstrupiga piplärkan, alla dock bundna vid vissa lokaler och långtifrån allmänna. *

Gulärlan.

(Fig. 17; tafla III.) Det finnes trakter, som man icke gärna uppsöker i oträngdt mål — t. ex. tufängar och betesmarker, å hvilka kabbelekan blommar om våren, förgätmigejen om försommaren och slåtterblomman, då solståndet är öfver och julidagarnas glöd trycker skugglösa slätter. Där är ju så magert och kargt. Här och där några tofviga grupper af mjölonris, på andra hvita fläckar af för luftdraget vajande ängsull, på ännu andra enstaka strån af praxites, som visa att det är källdrag under ytan. Här ser allt ledsamt ut! Och sankt är där också! Här kan ingen trifvas! Och dock finnes det en liten varelse, som trifves på dylika platser alldeles förträffligt, en varelse, som är så behaglig och älsklig, att han blifvit mångens favorit, och det till den grad att man gärna gör en liten afstickare då och då till obygden blott för att ej bryta bekantskapen. Denna varelse är gulärlan — Motacilla flava — kusin till vår allbekanta hyresgäst och hvardagsvän, sädesärlan, samt till gestalten i mångt och mycket påminnande om denna, ehuru hon kanske är ännu finare byggd, ännu sippare och prydligare. Till kulören äro de båda arterna emellertid hvarandra högst olika. Gulärlan är undertill alldeles klargul; hufvudet är blågrått, med en hvit strimma, som hvälfver sig öfver ögonen och sedan drager sig snedt nedåt halsen, ryggen grön, vingarna brungrå med gula fjäderkanter, och den långa stjärten svart, med yttersta sidofjädrarna helt hvita. Näbb och ben äro svarta.