ofelbart sina kossor att afbeta det magra gräset på tufängen, och det är med dessa flegmatiska varelser ärlan då bekantar sig. Nu är hon alls icke rädd, minsann! Beställsamt och muntert trippar hon omkring den af fetma och välmåga skinande Majrosa och plockar behändigt bort den ena efter den andra af de besvärliga yrfän, som svärma omkring kons stora, fromma ögon. För denna väntjänst är ock det stora djuret den lilla fågeln tydligen tacksam. Den lilla får ogeneradt promenera omkring på Majrosas rygg, sidor, hals och hufvud och har därför där blifvit så hemmastadd, som vore den breda ryggen hennes egenhändiga jaktmark. • Alla ärlor äro insektätare och måste därför vara borta från fäderneslandet under vintern. Så äfven vår lilla vän! Resande ha funnit henne i Afrika ända ned till Sambesi, i Indien samt på Moluckerna, den ögrupp, hvilken — som en fortsättning på Filippinerna — utbreder sig mellan Celebes och Nya Guinea. Fram i maj månad återkommer hon emellertid till fosterbygden och uppsöker då sina gamla lokaler, kanske ock samma tufva, bredvid hvilken hon året förut redt sitt lilla egna hem. Huru de hitta dit efter tusenmilafärden — ja, hvem tyder den gåtan? Vi ursaka oss... vilja icke tala om instinkt och dylikt! Gulärlan bebor hela gamla världens norra del. I vårt land är hon allmän upp till Dalälfven, men norr om detta vatten ersättes hon af en annan art, den nordliga, Motacilla viridis eller borealis, hvilken emellertid är den förra så lik, att det ej är godt att skilja dem åt. Ett tecken finnes emellertid: den nordliga arten saknar den hvita bågen öfver ögonen samt har mörkare färg på hjässan. Egendomligt nog lär denna art icke gärna förekomma söder om Ångermanälfven, hvadan området mellan de nämnda stora vattendragen sålunda skulle vara renons på gulärlor — hvilket är skada. I Finland ty sig båda slagen mera tillsammans på bredden af Kuopio men behärska äfven där och i stort hvar sitt område. I