Danmark är hufvudarten allmän; i Norge har den nordliga öfvertaget. * Gulärlan är ingen sångare; hennes lockton är enkel och långdragen. * Af lokala namn, som begagnas på denna vackra fågel, nämna vi: linärla, gulärla, gul säsärla (Sörm.), linkukurella, gölkukurella, säfugel och sådyppa (Hälsingl.). I Danmark kallas hon gul vipstjert, majfugl, enfugl, gulspink och guldfugl. Färöingarna äro mer poetiska. Hos dem heter hon erla kongsdötter. *

Lafskrikan.

(Fig. 18; tafla III.) Däruppe ofvan Dalälfven samt väster om stambanan genom Norrland utbreder sig det stora landet med de stora skogarna och den stora tystnaden. Utefter vattendragen har Trätäljas yxa obarmhärtigt gått fram, och där ha höjdsträckningarnas sidor mer eller mindre fullständigt beröfvats sin skyddande gröna klädnad af furor och granar, men mellan åsarna finnas vidsträckta områden, som hvarken ha stig eller väg, rinnande eller stillastående vatten. Där har skogen hittilldags fått stå orörd, och där har den något öfver sig af ödemark, någonting oändligt tungt och pressande — man vet icke hvad, frånvaron af lif, bostäder, människor. Träden spira, tillväxa, vissna och dö, kanske utan att en människas blick någonsin fallit på dem, där de stå i någon afkrok, bland klippor och moras. Sommarens vindar spela genom deras grenar, höstens skurar skölja dem, och vinterns snö lagrar sig