Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåkråkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon af Brasiliens finaste papegojor kommit lös ur ett menageri
eller blifvit vinddrifven till våra bygder.
Namnet säger i viss mån, huru hon är ekiperad. Hufvud, nacke,
bröst och buk äro blågröna och ryggen rödbrun. Vingarna äro
öfverst nästan svartblå men ha längre ned ett bradt klarblått bälte
och sluta med vackra svarta spetsar, hvilkas fjädrar ha svagt
ljusskiftande fan, så att man märker deras konturer. Bakryggen och
öfvergumpen äro klart blå. Stjärtens två midtpennor äro grågröna,
de öfriga blågröna, mot spetsen ljusare, de yttersta med svart spets.
Den kraftiga svartbruna näbben är vid roten ljusare. Iris är brun
och fötterna gulbruna.
Hvad kroppsstorleken anbelangar, så är blåkråkan alls icke
upplagd i doudesformat. Hon är nära på stor som en kaja, eller —
för att tala den exakta vetenskapens språk — hon håller i längd
vid pass 330 millimeter, då kajan i själfva verket hinner måttet 370.
Till följd af att hennes hals är oproportionerligt tjock, ser hon
något klumpig ut, men eljest finnes mot henne ingenting att anmärka.
Den, som skrifver detta, dvaldes en gång några dagar på en trakt
i Småland som icke kan räknas till de allra mörkaste’ utan där
det tvärt om gick gladt och lustigt till. Bland annat var där ett
lifligt ornitologiserande. En dag kom där en ung tärna och sporde
ifrigt, om jag ville se ’drottning Kerstins kråka’, och då jag
tacksamt svarade, att jag ingenting hellre önskade än det, med
undantag af etc... — så förde hon mig på dunkla vägar ned genom
parken och visade mig en — blåkråka, som satt orörlig på en
krokig gärdesgårdsstör och synbarligen filosoferade öfver lifvets
växlingar. Hon varseblef oss helt visst men fann lika visst våra
personer så ofarliga, att hon ej gjorde sig mödan att afbryta sin siesta
i första hugget. Först då vi kommit henne tjugu steg nära, bröt
hon hastigt upp men tycktes då vilja göra troligt, att det icke skett
för vår skull utan för att få fatt på något för oss osynligt flygfä,
hvars nyckfulla bana förledde henne till åtskilliga graciösa volter
och kaprioler i luften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
