ellekrage. Naborna på Boltenhafvets östra sida ha gifvit henne smeknamnen sininarhi och sinivares. Lapparna ha tydligen aldrig sett henne, och därför ha de intet namn på henne. *

Spillkråkan.

(Fig. 29; tafla IV.) Det går en alarmsignal genom skogen: — trr trr trr... trr trr trr! Och den kommer ofvanifrån ... Låtom oss ta reda på trumslagaren! Sakta... Vi avancera, då han arbetar!... Ett två tre, halt! ... Ett två tre, halt!... Ah, se där uppe, på rama, kala trädstammen sitter han! Och han trummar med näbben. Han är ramsvart, men vingarna skifta i brunt, och öfver hjässan bär han en blodröd hätta af långsträckt form, som med en spets löper ned i nacken. Den gulhvita näbben har svart spets, fötterna äro grå och iris hvitgul. För öfrigt är vårt föremål ganska reputerligt, storleken anbelangandes — ända till en half meter, från näbben till stjärtspetsen. Det är spillkråkan, vi ha framför oss, i skepnad af en individ, som är i färd med att anlägga sitt bo. Att välja träd gick lätt nog, så bekväma som kommunikationerna äro för luftens lätta garde. Men lättsinnigt och obetänkt fick det minnsann icke ske. Trädet skulle vara rakt, högt, kvistfritt och välvulet på alla vis samt icke för nära någon allmän väg, där allsköns två- och fyrfotingar vandrade fram från arla till särla, och så skulle det dessutom stå i en trakt, där en hederlig spillkråkefamilj kunde ha sin anständiga bärgning. När valet var undanstökadt, hölls tomtsyn på trädstammen, och så gjorde familjens öfverhufvud mot densamma några kraftiga hugg, så att barken rök. Trr trr trr... trr trr trr! Snart ligger veden blank och bar, och sedan går arbetet med lif och lust. Flisorna dansa i luften, och det uppstår på stammen en rund öppning, som