är, att man i samma ek, där ett par blåkråkor residerade, äfven kunde mantalsskrifva ett star-par och ett par kajor. Och att grannsämjan där på något sätt lederades, ha vi ej sett antecknadt. Månne samma vitsord kan gifvas åt alla i hyreskaserner inhysta exemplar om släktet Homo sapiens? — Näppe! I fråga om kosthållet är blåkråkan icke vidare anspråksfull. Det vill synas, att hon mer är carnivor än vegetarian, i ty att hon bäst tycker om köttmat... om det nu kan kallas kött, hvad som finnes substantiellt på gräshoppor, snäckor och skalbaggar! När man ser en blåkråka flyga, kan man godt inbilla sig, att det är en dufva, så lätt och ledigt rör hon sig i lufthafvet. Då hon skall hvila, sätter hon sig ofta i toppen på ett träd eller på någon gärdesgårdsstör och dröjer där kvar långa stunder, hvaremellertid hon då och då gör ett besök på marken för att fånga en insekt, som hon från sin upphöjda ståndpunkt fått ögonen på. Någon sångare har blåkråkan aldrig gjort anspråk på att vara, och det med fullt skäl. En lärd translator har öfversatt hennes text med rack rack eller racker racker, i hvilket man eventuellt skulle kunna finna en förolämpning. Tror hon sig ha anledning att varna någon af de sina, ropar hon kräk eller räk. Af släktets elfva arter finnes ingen mer än den nu omtalade i vårt land. Här är hon för resten bara en flyttfågel, anländer som sådan i början af maj och flyttar bort i augusti. Ta vi oss nu till att forska genealogiskt, så finna vi, att blåkråkan är typen för en särskild familj bland de fritåiga, kråkliknande spitarnas klass. Men vi vilja skona läsaren för alla vetenskapligt fastslagna klassmärken. Dem är det bäst att ta reda på i andra urkunder. Utom det officiella och det ofvan nämnda smålandsnamnet kallas fågeln hos oss spansk kråka, hvilket icke är så illa funnet, när man tänker på de granna spanska dräkterna. På andra sidan Kölen heter hon blaaraake eller blaakraake, på hinsidan Sundet