igenom hvarje tillgängligt hål, så att han snart nog kan anse sig räddad. Det berättas, att bergufven äfven vågar sig på så pass stora djur som lamm, rådjurs- och renkalfvar. Att matnyttiga skogs- och fältfåglar icke ha någon miskund att vänta, då de råka ut för honom, är helt naturligt. Ingen fågel är af sina fjädrade medvarelser så hatad som bergufven. Kråkorna bli blixt befängda, då de om dagen få sikte på honom och sammangadda sig i hela arméer för att hacka ihjäl eller göra honom lifvet surt. Andra roffåglar samt måsar m. fl. hata honom också bitterligen, och följden är, att ufven vanligtvis drager sig tillbaka till någon skum bergsklyfta eller ett hål i en mur eller ett träd, då dagen står ljus, ty han är af naturen icke vidare modig och vill allra minst slåss med flera angripare på en gång. Särskildt kråkorna hysa till bergufven ett oblidkeligt hat, och dessa eljest skygga fåglar kan man med en uf till lockfågel narra så nära sig, att man kan skjuta ned dem dussinvis. * Bergufven bebor en stor del af gamla världens nordliga delar, från skandinaviska halfön till Kina samt östra Afrika. I Asien går han ned till Himalaja. I Sverige är han allmän utom på Gottland. Han går i Bohuslän ända ut på de kala yttersta skären och häckar i Lapplands barrskogar. I Norge förekommer han mer eller mindre allmänt till polcirkeln och visar sig då och då i Finnmarken, vid Sydvaranger. På fjällen går han upp till och öfver björkbältet. I Finland häckar han så långt i norr som vid Enare träsk: men i Danmark är han ej allmän mer än om vintrarna. I de gamla stora skogarna häckar han emellertid. Till England kommer han då och då på besök. Bergufven är ej flyttfågel, men om höst och vår söker han sig från sitt stamtillhåll i bergs- och skogstrakter ut på slätterna, där