det finnes rikligare tillgång på de djur, af hvilka han skaffar sig föda. Den dräkt, bergufven bär, är till bottenfärgen gul och är rikt öfversådd med svarta, dropplika strimmor eller halfmånar. Underkroppen är ljusast. Vingarna räcka ej öfver stjärtens spets. Tårna äro ända ut till de skarpa klorna beklädda med gula fjädrar. Det jämförelsevis lilla hufvudet har ett oroväckande utseende. Näbben är föga framträdande. Från dess bas uppstiger mellan ögonen ett slags trekantig sköld, hvilken försvinner öfver den klotrunda hufvudskålen och bakom de stora spetsiga örontofsarna. I någon skrefva på en brant klippvägg reda ufmakarna vanligtvis sitt enkla bo. Det är i regel så primitivt det gärna kan vara men fyller i alla fall anspråken och ger erforderlig plats för de tre eller fyra hvita, nästan bollformiga äggen, hvilka det tar tre veckor att utkläcka. Bergufven gör både nytta och skada, det senare kanske öfvervägande, ty det lämnas skottpengar åt den, som lyckas bringa en individ af släktet om lifvet. Hvad han äter för mat, ha vi förut sagt, men det bör kanske tilläggas, att han äfven spisar igelkottar med hull och — taggar. Jägersköld och Kolthoff berätta, att han äfven idkar fiske — de ha en gång lyckats fånga en berguf på mörtbetad ståndkrok, utlagd för gäddor. Fågelns hemska ho-o ho-o samt hans spöklika uppträdande mörka eller månljusa kvällar, anses ha gifvit upphof till berättelserna om Odins jakt. Bergufven har många lokalnamn: uf, hornuf, skogsuf, häseluf (Smål.), gast, air (Orsa). I Norge kallas han bjergugle, hubro, stenulv, roper; i Danmark bjergugle, klippeugle, stor hornugle, schuhu, örneugle, gaaseugle. Finska namn äro iso huuhkaja, huuhkapöllö; lappska pälljskuolfii och lidno. *