Fjällugglan.

(Fig. 32; tafla V.) En barvinterdag kom Per torpare mig in på lifvet, talade och sade: — Det är en stor hvit fågel uppe i hagen, som jag aldrig sett förr. Tag med bössan och gå och knäpp honom. Mer behöfdes ej. En kvart senare var jag på ort och ställe och hade upptäckt främlingen. Men att komma honom så nära, att han kunde 'knäppas' var icke lätt. Hundra meter vid pass lät han mig nalkas, men då lyfte han sin 'lummiga', lösfjädrade kropp och klippte i väg till en annan plats, som jag ej heller kunde nalkas. Till sist dref jag honom ut ur hagen och långt ut på slätten, men där tröttnade jag på förföljandet. Det var en fjälluggla — Athene eller Strix nyctea, som jag jagat. Denna högnordiska fågel, som häckar i gamla världens nordligaste delar, är om vintrarna alldeles hvit men har på hufvud och vingar några få, bruna fläckar. Han hör till dagugglorna och beger sig ibland söder ut, oftast i flockar, som då sprida sig öfver ett visst område. Detta sker tydligen, då det är glest med lämlar i skogen, ty sådana tyckas vara fågelns favoritspis. Kommer han ned till oss, går det löst öfver råttor och sorkar, men i nödfall få rapphöns, orrar och gräsänder också sälta till lifvet. Fjällugglan bygger på marken ett enkelt rede, i hvilket honan lägger 5 à 6, i goda lämmelår ända till 10 hvita ägg. Fågeln är betydligt stor och har med sitt kullriga hufvud, sin knappt synliga lilla näbb samt sina stora, runda honungsgula och bruna ögon ett så frappant utseende, att man aldrig glömmer detsamma. *