Norge går hon ej gärna ofvanför Trondhjemsfjorden. I Östlandets skogar förekommer hon rätt talrikt, och hon häckar omkring Kristiania, men Västlandet och kusten tyckes hon sky. I Danmark häckar hon på flera ställen och lär vintertiden uppträda i flockar på bortåt ett tjog individer. I Finland har man iakttagit henne upp till höjden af Wasa och vid Punkaharju i Tavastland. I södra delarna är hon ganska talrik och har funnits häckande på många ställen. I öfrigt finnes hon i hela Europa och Asien ända till Kina. 1 sistnämnda världsdel går hon i söder till norra Indien. Vintertiden gästar hon norra Afrika. Fram i midten af april eröfra hornugglemakarna ett gammalt öfvergifvet skat- eller kråkbo och krafsa dess inrede nödtorftigt till rätta, hvarpå honan i detsamma börjar sin äggläggning. Denna för riktigt plikttrogna fågelmammor ytterst viktiga förrättning tar hon emellertid skäligen nonchalant, så att det ibland kan uppstå ett interregnum på åtta dagar i depositionen. Följden blir, att ungarna, i fall alla framkomma, se ganska ojämna ut, enär de utkläckas med respektabla mellanrum. Vid ankomsten till denna världen äro de små alldeles hvita. Bäst trifves hornugglan i små på slättbygden stående barrskogsdungar eller i kanten af intill större fält växande skogar. Om dagarna sofver hon, ty hon är en veritabel nattfågel, men när kvällen kommer och det fallande mörkret döljer alla enskildheter och detaljer å marken för vanliga ögon, då får hon lif, och då börjar jakten. Med lätta, ljudlösa vingslag sväfvar hon då fram öfver fälten, sökande efter rof — möss och mullvadar samt någon gång småfåglar och rapphönsungar eller hvad eljest hon kan komma öfver. Ej ens gräshoppor försmår hon. Öfver hufvud taget är hornugglan en mycket nyttig fågel och bör ej locka någon till okynnesskott.