Denna fågel är utomordentligt starkt byggd. Hans benstomme, hans senor och hans muskulatur sakna nästan motstycke i afseende på soliditet. Han är också fullt medveten om sin styrka. I regel lefver han på änder, som han fångar i flykten, men han skyr ej heller att anfalla fåglar, som äro vida större än han. En zoolog har sett en pilgrimsfalk anfalla en trana. Då en så riskabel kupp vågas, bruka emellertid två makar hjälpas åt. I nödfall nöja sig emellertid pilgrimsfalkarna med vadare, trastar och starar. De försmå ej ens grå- och gulsparfvar, i fall deras större villebråd för tillfället håller sig undan. Att pilgrimsfalken med förkärlek slår sig ned på Ombergs emot Vättern vända branter har sin förklaring däri, att den på bergets andra sida liggande grunda sjön Tåkern är utomordentligt fågelrik. I dess vida vassfält och på tufvorna i mossarna omkring sjön bygga tusentals änder, sothöns, beckasiner och andra vadare sina nästen. Att komma öfver till detta Gosen är en ren barnlek för én så stark flygkonstnär som pilgrimsfalken. Han gör med kraftiga vingar några slag och befinner sig på ett par minuter i jämnhöjd med grantopparna på bergets krön. Sedan gäller det blott att glida utför och vidare att utse sitt rof. Ofta nog komma också änderna i flockar öfver till Vättern, liksom för att tvätta sig i dess renare och friskare vatten. I så fall är ej en längre bergsöfver-fart ens nödvändig. Såsom vanligt är bland roffåglarna är äfven hos pilgrimsfalkarna honan störst. Då hanen mäter i längd cirka 400—425 mm. håller honan 500—512. Jämväl i afseende på dräkten äro de olika. Honan har hufvudet och nacken svartaktiga, ryggen och vingtäckarna askblå med svarta spolar och svartaktiga tvärstreck, öfvergumpen ljusblå med mörka tvärband, strupen hvit, på ömse sidor begränsad af en bred, svart fläck, mage och sidor hvitgrå med svarta tvärstreck, och öfriga undre delar svagt gulhvita med rostfärgad skiftning, små svarta längdstreck på framhalsen och bröstets främre del samt längre bakåt med bredare, rundade eller