hjärtformade fläckar. Handpennorna äro svartbruna, med rostgulaktigt hvita fläckar i det inre fanet, stjärten grå med bruna tvärband och grå spets. Honan är på ryggen och vingtäckarna gråbrun, med ljusare grå tvärstreck och ändkanter, på öfvergumpen askblå med mörkbruna tvärband. Undertill har hon större fläckar, hvarjämte den rostgula och gråaktiga färgen är mindre tydlig eller ock saknas. Denna falkart har eröfrat nästan hela jorden med undantag af Island och Australien. I Sverige finnes han allt från Skånes sydkust ända upp till Lapplands mellersta delar. På Gottland är han ej sällsynt, och på Öland förekommer han talrikt under höstflyttningarna, då stora fågelflockar samlas därstädes. Öfver nästan hela Norge är han spridd, likaså öfver Finland, ehuru han där är tämligen sällsynt. I Danmark uppträder han rätt allmänt vintertiden. Om somrarna ditkomma ungfåglar, liksom för att orientera sig, men de stanna icke. På Möen har man emellertid funnit dem häckande och likaledes på Bornholm, hvilken ö har branta klippstränder, ungefär liknande Ombergs vid Vättern. Något bo bygger pilgrimsfalken egentligen icke. Några strån och kvistar det är allt. Stundom slår han sig emellertid ned i ett bo, som någon annan roffågel öfvergifvit, och är då bättre logerad. Som denna falkart är en af de värsta massmördare som finnas bör man ej med honom visa en skymt af misskund utan fälla honom hvar helst han påträffas. * Vid sidan af den egentliga jaktfalken — Falco gyrfalco — användes pilgrimsfalken i forntiden till s. k. falkjakt, ett grymt, blodigt nöje, åt hvilket de store med passion hängåfvo sig. Att dressera dessa vilda, frihetsälskande fåglar var en både tidsödande, mödosam och dyrbar sak, men det lyckades emellertid, och många voro de, som i yrket vunnit stor erfarenhet och skicklighet samt af detsamma hade sin rikliga utkomst. Denna jakt ansågs särskildt