frukost. Orten kände han väl till, och fläderbusken i fråga var för honom i vårdagarna ett slags automatrestaurang, där det alltid var serveradt och där han blott hade att välja. Från sin nattgran i storskogen dök han sålunda ned mot marken/ sväfvade fram bland pors- och skvattranbuskar, gled öfver kärrbandet, hvars vatten återspeglade hans gula buk och trubbiga vingar, samt sköt med pilens hastighet fart längs gärdesgården, där det ännu låg smutsiga rester af vinterns mäktiga, hvita, snirklade drifvor, till dess han kom midt för 'automaten' ... Då gjorde han ett briljant kast öfver gärdesgårdens nacktrinna, och — en minut senare spisade han sprittande varm sparf på klöfvervallsrenen bakom stallbyggnaden. Nå, detta var frukosten n:r 1, men en frisk, färdig och efter långresan skäligen afmagrad sparfhök kan icke nöja sig med så litet. Han måste ock ha en frukost n:r 2, kanske till och med en n:r 3. Sedan kommer middagen, som gärna bör bestå af flera rätter, därpå en aftonvardsrisp och sist en sängfösare, hvarpå dagsverket bör anses fullgjordt. Med betydligt stärkta krafter går han sedan att på nytt söka hvila i nattgranen. Sparfhöken kalasar icke bara på gråtäcklingar och pilfinkar — tycker någon det! Nej, allt slags småvildt — 'småvarmt' höllo vi på att säga! — är för honom delikatesser. Sångare, svalor, mesar, lärkor, bofinkar — det är hans hvardagsspis. Sådan kan man få öfverallt, liksom på lek och utan en skymt af äfventyr. Allvarsammare blir det, om man önskar göra ett större kap och skaffa sig solidare stekar. Men äfven det måste gå. Rapphöns-ungar t. ex., hönsgårdarnas späda folk, halfvuxna orrar, ripor och andungar — i nödfall sorkar och möss — dem skrämmer man först lifvet till halfs ur, och därpå fullbordas dådet med att hjärnskålen spränges. Och sedan blir det storkalas på någon tufva. Sparfhöken är — denna slutsats kan lätteligen dragas af livad ofvanför blifvit sagdt — en illgärningsfågel af remarkabelt slag. Huru många småfågellif han på en sommarsejour får på sitt