rymliga samvete, har ingen statistiker gittat uppvisa, men att de ej äro få, det är visst och sant. Lundarnas och fältens älskliga inbyggare frukta honom ock värre än pesten. Men en fågel finnes, som ej är rädd för röfvaren — sädesärlan. Så snart hon får sikte på den sprättige, lättvingade luftbofven, uppger hon en rad ljudliga skrik och höjer sig i vågig flykt upp emot sin fiende. Detta är en väl bekant lystringssignal för alla ärlor i nejden. Från tak och gårdar, odlingar och trädgårdsland komma de farande som små ilskna drakar, och alla skrika de så, att det rungar i nejden. Mycket underligt tyckes det, att sparfhöken låter denna fladdrande skara och dess ursinniga skrik imponera på sig, men faktiskt är, att han gör det. I stället för att som god pris hugga en af förföljarna och äta upp denne, honom till straff och andra till var-nagel, vänder han fort styret till och flyr med förlig vind undan till skogen, där ingen vågar vara ovettig på honom. • I hela vårt land, så långt som barrskog växer, är sparfhöken allmän och äfven allmänt bekant, det rofgiriga kräket. I Norge går han, ehuru ej så talrikt, öfver polcirkeln och i fjällen upp i björkbältet. I Finlands nordligare bygder är han sällsynt, men förekommer allmänt i landets mellersta och södra delar. Danmark bebor han i stort antal, och detta land får dessutom besök höst och vår af norr ifrån emigrerande skaror. På Gottland är han allmänt spridd, men på Bornholm lär han ej förekomma. På Ölands sydspets finnes han mycket ymnigt om hösten, vid den tid då småfåglarna anträda färden öfver Östersjön. — I öfrigt förekommer han i hela Europa och norra Asien. Vintrarna tillbringar han i Nordafrika. Till Sverige anländer sparfhöken vanligtvis i slutet af mars eller början af april. Hans käraste uppehållsorter äro yngre barrskogar, där det finnes spridda exemplar af björk och asp. Där bygger han i någon tät grans nedre del sitt enkla, af fina kvistar