tillsammans, men del efter del af densamma lossnar så småningom, och efter många år har den gamla gäddan kvar endast de vid klorna segt fasthängande benen att bära på sin en gång så grymt sårade rygg — bära dem som ett segertecken. De hafsörnar, som sluta på detta tragiska sätt äro säkerligen många fler än man gärna föreställer sig. Åtminstone ha vi hört talas och läst om krongäddor från flera håll. * Det var nu om hafsörnen — Haliaëtus albicilla — vi skulle tala! Han är en af vår faunas största fåglar, ty ej sällan uppnår honan, som äfven här är större än maken, en längd af öfver en meter, medan hennes väldiga vingar hvar för sig kunna mäta tre fjärdedelar af detta mått. Färgen är öfvervägande brungrå, ljusare på hufvud och hals och mörkare på kroppens öfriga delar. Genom att fjädrarnas fan äro ljusare, uppkommer en vacker schattering efter spetsbågsmönster. Några af de nedre stjärttäckarna äro hvita med bruna spetsar. Därigenom att endast en del fjädrar årligen fällas, ser kostymen ofta fläckig och sliten ut. Stjärten är rent hvit. Den hakformigt krökta näbben är gulhvit, de starka fötterna gula med svarta klor och iris gulbrun. Båda könen äro lika. Hafsörnen har mycket stor utbredning i gamla världens nordliga delar men finnes ej i Amerika. Han påträffas sålunda i hela Europa, norra Afrika och norra Asien ända till Kamtschatka. I Sverige uppehåller han sig ifrån Skåne till höga norden, dels vid kusterna, dels vid fiskrika insjöar. På Norges västkust är han allmän, men i det inre landet finnes han blott undantagsvis — som turist. Det sjörika Finland synes han tycka mycket om, och äfven i Danmark är han ganska vanlig, dels som häckfågel, dels — vintertiden — som resande. Då två hafsörnar af olika kön funnit hvarandra, hålla de samman för lifstiden. Det bo, de en gång i ungdomens vår åt sig uppfört i ett högt träd eller på någon afsats å en brant