Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafsörnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han var barnfödd på godset och hade varit vetgirig i alla tider.
Det var för öfrigt ingen dum karl, fastän han trodde på skrock,
men hvad som kunde naturligt förklaras, efter hans mått af
kunskaper, det hänförde han aldrig till det öfvernaturligas område.
Då vi nu lågo där på klippans mjuka mossa och mumsade
ost- och skinksmörgåsar med all en jägares friska aptit, började
han helt tvärt utan förberedelse:
— I sjön där nere finns det en krongädda.
Jag lystrade ögonblickligen, beredd att höra en intressant historia:
— En krongädda! Hvad är det för slag?
— En stor, stor gädda med en krona på nacken.
— Det vore nog! Har Per sett den?
— Ja Gu’ har jag så. Jag har sett henne fyra gånger.
Och så berättade han utförligt om den underliga företeelsen —
en stor fisk, som på ryggen bar ett gillerverk af svartaktiga spröt,
hvilka första gången han såg synen, varit många och invecklade
men nu senast blott bestått af ett par smala krökta spänger,
hvilka vickade hit och dit, då fisken rörde sig.
Jag hade velat afbryta honom, men jag hade hört nog för
att veta, hvad saken gällde. Då han slutat, sporde jag:
— Har det någonsin funnits hafsörnar här i skogen?
— Hafsörnar nej ... jo ge mej se, nog sköt jag för nio år
sedan en stor brunspräcklig baddare, som inte var någon hök, där
bortom Blåsåsen, och det kan ju hända, att det var en hafsörn...
Och sedan förklarade jag för Per, att hafsörnen, som söker
sin föda bland vattnets inbyggare, understundom slår sig fast i
ryggen på en gädda, som är så stor och så tung att örnen ej kan
lyfta henne ur vattnet samt så stark, att fisken drar ned sin
angripare i djupet och dränker honom. Men från de krökta klorna,
som huggit sig djupt in i köttet och stelnat i döden, kan sedan
den stackars fisken ej frigöra sig utan måste hela lifvet släpa den
döda fågeln med sig genom sitt våta element. ... Först falla då
fjädrarna af, så ruttnar köttet. Benstommen håller länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
