hvilket blott långsamt faller sönder, under det klor och benpipor städse sitta kvar. Utan tvifvel göra gjusarna, särskildt där de äro talrika eller då ungarna också blifvit jaktdugliga, stor skada på fisket och förtjäna därför föga skonsamhet. Blir det ondt om fisk eller misslyckas fångsten, har man exempel på att gjusarna förgripa sig på skogsfågel, t. ex. snäppor och tjädrar, helst om dessa äro på något sätt skadade och sålunda lätta att fånga. Däremot skall han icke anfalla vattenfåglar, hvilket hans frände hafsörnen är begifven på. Faktum är, att änder, lommar, sothöns och andra icke äro rädda för eller söka fly undan honom, något som de alltid äro och göra, så fort hafsörnens mäktigare skepelse dyker upp någonstädes i lufthafvet. Sitt bo bygger fiskgjusen i toppen af det största eller välvulnaste träd, han kan finna inom sin fiskerayon. Det betyder föga, att det är en kvarts eller en half mil från detsamma till vattnet. Några vingslag mer eller mindre betyder ju ingenting för en sådan luftnavigatör som fiskgjusen. Boets ytterstomme bildas af torra grenar, hvilka ibland äro tjocka som en ordinär arm. Inuti belägges och afjämnas det med stora grästorfvor samt strån och mossa. Boet begagnas år efter år men påbygges då alltid samt blir till sist så stort och tungt, att grenarna, som tagit skada af röta, icke kunna bära det längre. Detta begripa tydligen fåglarna, ty då det kommit så vida, börja de att bygga ett nytt bo i ett närstående träd. Detta träd väljes alltid med urskillning. Det måste bland annat vara så beskaffadt, att en människa icke kan klättra upp till nästet, åtminstone icke utan mekaniska hjälpmedel. De fågelpar, som dragit sig undan till fjällvärlden, där inga träd finnas, reda sitt bo på någon brant bergspets eller ett större klippblock. Fågeln är i allmänhet rätt skygg, och det är svårt att komma honom inom skotthåll. I boets närhet vet han i synnerhet att taga