sig i akt. Han flyger vanligtvis högt och fort, då han begifver sig till eller ifrån sina fisketurer. Hans läte är ett ängsligt hvisslande, nästan gnäggande ljud, som höres på långt afstånd. Äggen äro vanligtvis tre, stundom också två eller fyra. De äro gulhvita eller gulgrå, stundom gråaktiga, samt marmorerade med större och mindre ljus- eller mörkbruna fläckar. Till volymen öfverträffa de betydligt ett hönsägg. * Det berättas från Danmark, där fiskgjusen ej är särdeles talrik, att han ofta söker med våld tillskansa sig storkens bo. Då uppstår det mellan de båda väldiga fågelparen förbittrade strider, som ej sällan slutar med den ena partens död. Fiskgjusen har sina starka klor och sin krökta näbb att utkämpa striden med, men storken är nästan ännu bättre rustad; ty med sin långa, röda och mycket starka näbb kan han ge hugg till blods. Så att ej sällan behåller han slagfältet, särskildt därför att han har människan till bundsförvant. * Fiskgjusen har åtskilliga provinsnamn, i hvilka alla ligger uttryckt begreppet, att han är en tjuffiskare. Han kallas t. ex. fiskörn, fiskhök, sjöhök, fisktjuf, fiskjude. Norska namn äro fiskeörn, fiskegjöe, blaafot; danska: flodörn, fiskörn, fiskehög, gleie. På finska kallas han kalasääski, sääskeleinen, kalakotka kalahaukka. På lappska skrifvas namnen ciakéa eller cieféa — hvilka ju se mycket barbariska ut. *