dessa medmera-ämnen råder slumpen enväldigt, tyckes det. Vår store fågelkännare, Kolthoff, berättar, att han i gladbon funnit en alldeles oskadad silkesduk, ullstrumpor, bitar af halsdukar, strumpeband och tygtrasor, ämnen, som — det måste man medge — förträffligt lämpa sig till att göra ett hem af detta slag bekvämt och tilldragande. Boet bygges gärna i närheten af större sjöar med vassrika lågstränder eller vidsträckta kärrmarker, hvilka om vårarna stå under vatten. Ty sådana ängder äro gladans jaktmarker. Där finnas änder, snäppor, beckasiner, vipor m. fl. slags sim- och vadarefåglar, som hon med förkärlek kalasar på. Men hon försmår ej heller fisk, grodor, ödlor, råttor, mullvadar och dylika varelser, blott hon rår på dem. Gripa en fågel i flykten kan gladan ej, men hon har skarp syn, och då hon i jämn, vacker flykt helt tyst kommer sväfvande öfver vassfälten, upptäcker hennes skarpa öga lätt hvarje på sina ägg rufvande hona bland offerdjuren, och innan denna vet ordet af och hinner sansa sig, är hon gripen och bortsläpas. Äggen, vanligen tre till antalet, äro grönaktigt hvitgrå, med sparsamt förekommande lefverbruna streck och fläckar. De äro ungefär stora som hönsägg och nästan bollformiga. Ungarna äro vid framkomsten dunklädda, till färgen hvita, med ljust gråbrun rygg. De växa fort och ha strykande aptit, så att föräldrarna tvingas till betydligt större nederlag på det matnyttiga vilda än då de äro allena. Gladan är till följd häraf en ganska ödesdiger granne för jaktvännen. Hennes uppehåll i norden är emellertid icke långt. Redan i september beger hon sig af till vinterstationen i södra Europa eller norra Afrika. Sommargäst är gladan i mellersta Europa och södra delen af vårt land. Emellertid går hon ända upp till Jämtlands Storsjö. I Norge trifves hon ej. Man har emellertid observerat henne vid Fredrikshall. I Finland förekommer hon enstaka, men i Danmark är hon allmän.