Fågelns latinska namn är Milvus milvus. Bland svenska provinsnamn anteckna vi kungsglada, glänta (Skåne, Smal.), ormvråka (Smål.) och onsvala (Västmanland). Man tror sig ha iakttagit, att denna fågel på senare årtiondena minskats i antal i vårt land. Efter hyad vi ofvan sagt om hennes födkrokar, är detta påtagligen föga att beklaga. *

Vråkar.

De äro icke allt för nära släkt, ehuru namnen antyda något sådant — bivråken och ormvråken — ty de tillhöra skilda underfamiljer af familjen Falconidae — falklika dagroffåglar — men ändå framföra vi dem nu båda två, i frihet, på en gång, och börja då med

Bivråken,

(Fig. 33; tafla VI.) Pernis apivorus, en stor baddare och ganska prydlig till så väl gestalt som kostym ... Det är sol och sommardag! På ängslindan, där hårdvallen sänker sig och så småningom öfvergar till det tufviga kärret, står maj-floran i fullaste prakt. Saxifragan vaggar sina hvita blomknippen i den ljumma luften, primulorna — officinalis och farinosa — blänka med granna färger, rumex och lychnis schattera gräsmattan i brunt och rödgredelint, och i kärrkanten drar calthan en bred bård af guldglans kring vattenbrynet... På andra sidan kärret står skogen, hög och mörk. Öfver blomsterprakten surrar insektsvärlden i färgrik dräkt. Fjärilar fladdra, skalbaggar glimma, bien och humlorna suga honung ur mandelblommans kalkar, fort, fort, surrande, brummande. Ut och in, in och ut! Trägen möda, riklig skörd!