Ormvråken,

(Fig. 39; tafla VII.) Buteo buteo, påminner i ganska mycket om den föregående, men hans lekamen är mera fyllig, och han är brun på strupe och bröst. Endast undergumpen är grå-hvit med ljusbruna tvärband. Ett par yfviga, bruna fjäderkalsonger täcka låren. Iris är brun, näbben svartaktig och fötterna gula. I vårt lands södra och mellersta delar förekommer ormvråken sommartiden nästan öfver allt, där skogar finnas, löf- eller barr-, det gör också honom detsamma. Han ankommer hit i april och börjar då snart bygga sitt stora bo högt uppe i ett stort träd. Det flätas af tämligen grofva grenar och afjämnas inuti med små grästufvor, strån och mossa, så att det hela blir både trefligt och fint att mottaga honans tre eller fyra hvitaktiga, med glesa, bruna fläckar marmorerade ägg. Ormvråken har fått sitt namn af att han ifrigt jagar ormar, både huggormar och ormslån. I öfrigt äter han sorkar och andra små däggdjur samt ödlor och grodor. Om eftersomrarna kan man få se hela familjer promenera omkring på de slagna ängarna och äta gräshoppor. Någon gång förgripa sig fåglarna på matnyttigt — för människorna matnyttigt naturligtvis! — vildt, såsom tjäder-och orrkycklingar, harungar o. s. v. Ormvråken flyger tungt men med ganska vackra rörelser. I likhet med bivråken och gladan brukar ormvråken ofta segla omkring högt uppe i luften i vida spiraler utan att röra vingarna. Han låter då understundom höra ett egendomligt läte, som nästan påminner om en katts jamande. Att denna fågelfamilj i Sverige är mycket talrik, kan man under flyttningstiden om höstarna iakttaga i Skåne, enär tusen och åter tusen då sträcka öfver detta landskap, på väg söder ut. Det bör anmärkas, att flyttningen alltid sker vid vindstilla eller i motvind.