I Danmark är han talrikast af alla roffåglar. Talrik är han öck i södra delarna af Norge och Finland. Det är ej sällan, menige man förväxla glador och de båda här omtalade vråkarterna. Detta är emellertid lätt att undvika. Gladan har klufven stjärt, hvilket vråkarna icke ha; deras är rundad. Sinsemellan äro vråkarna också lätta att skilja. Bivråken har ljus underkropp. Ormvråkens bröst är brunt, nästan lika mörkt som ryggen. Denna fågel har många lokalnamn, t. ex.: vråk, musvråk, musvåg, ormvåk, ormråk, snokvåg, råk, svihök, kvidfågel. I Norge kallas han skjörringesvaag, i Danmark allmindelig musevaage och i Finland hiirikaukka, käärmehaukka eller koppelohaukka. *

Vakteln.

(Fig. 40; tafla VII.) Det är med vakteln som med hämplingen. Mycket godt folk inbillar sig, att han egentligen finnes till endast i poesien. De minnas den vackra versen hos Tegnér: <poem> När maj har löfvat våra lindar och vakteln slår på lummig strand, då kommer hon med vårens vindar och svanorna till sagans land. </poem> Och de ha ej heller glömt Snoilskys klingande stanser i Rouget de l'Isle: <poem> Ha, hörde du? Har själfva stormen flugit med ens i instrumentets svaga sträng! De toner, hvilka senast sakta smugit, som jagad, vaktel smyger öfver äng, nu höja sig på örnens starka vingar och efterhärma åskans tordöns gång. I ständigt fullare ackorder klingar den gripande, den underbara sång. </poem>