dalriphanen till humöret i regel är mild och fredlig, kan det likväl hända ibland, att han blir förgrymmad eller missbelåten med tid och värld. Då skriker han — kuriöst nog! - med synnerligt eftertryck 'tabacko tabacko gack gack tabacko !', hvilket ju kan gifva osökt anledning till den förmodan, att han är en energisk medlem af sällskapet 'Bort med tobaken'. Honan i sin ordning ropar ofta 'gack gack', men detta tolka hennes beundrare såsom man __ enligt 'Cornevilles klockor' bör tolka flickornas i Normandie nej — med det rakt motsatta. De öfversätta nämligen detta 'gack gack' med 'kom kom' och — handla därefter. Ripmakarna äro allvarsamt folk och solida i sina familjeaffärer. I god tid om våren, så snart snön släppt, utse de åt sig passande lokal för en egethemsanläggning. Lyckligtvis äro sådana lokaler icke svåra att finna däruppe i deras land. Under den stora ljungbuskens lutande grenar eller vid den gröna tufvan t. ex. finnes en alldeles utmärkt fördjupning i marken, lagom stor samt torr och mycket välvulen. Där skall redet ordnas, ty där är undangömdt, fridfullt och tyst! Människor komma där aldrig förbi; örnar och hökar se ej genom ljungen och räfven — ja räfven är nu en hederlig ripa aldrig säker för ... Litet torra strån till en madrass — det är allt! Att samla dem går hastigt och lustigt, och så börjar äggläggningen. I likhet med de flesta hönsfåglar är den lilla ripfrun mycket produktiv. Mindre än ett hälft tjog anser hon under sin värdighet att åstadkomma. Oftast deponerar hon ett helt dussin, ibland ock tre kvarts tjog. Äggen, som hålla i längd cirka 45 mm. och i tvärmått 30 à 31, äro ljust rostgula samt bestänkta med stora brunsvarta fläckar. Under rufningstiden är det tyst och stilla i ripnästet. Man kan sätta sin fot en decimeter från den lilla mamman in spe utan att ana, hvad där inne försiggår eller att ett litet modershjärta under ljungriset häftigt klappar af skräck och bäfvan. Då ungarna framkomma, äro de ofvantill grågula med mörkare