Men deras rykte har gått ut öfver världen, och i stället komma människor upp till dem, människor med mordanslag i sinnet och gevär i händerna. De resa långa vägar, och de betala arrenden för 'ripmarkerna', kala fjällvidder eller med buskar bevuxna hedar, ängar eller lider, dit sällan främmande människor komma, men där kreaturens klockor om somrarna stundom blanda sitt klingande med bäckarnas sorl och vindens susande. Då smälla i de eljest tysta bygderna skott på skott, och offren falla i hundratal. Sedan få vi, sörlänningar, spisa 'snöripa' vid våra kalas och fukta den läckra steken med drufsaft efter råd och lägenhet. Dalripan är ripan par preference, snöripan — Lagopus albus eller L. lagopus. Om vintrarna är hennes satta, knubbiga, om rapphönan påminnande gestalt alldeles hvit, med undantag af att stjärtpennorna äro svarta och ha smala, hvita ändspetsar. Fågelns sommardräkt kan nästan kallas praktfull. Den är spräcklig af svart, rödbrunt och rostgult, med vingpennorna och buken hvita samt med hufvud och framhals hos hanen rödbruna, hos honan rostgula, svartfläckiga. De korta benen äro — som hos alla öfriga arter af släktet — ända ut på tårna beklädda med täta, hårlika fjädrar. Om vintrarna ha deras klor växt ut och blifvit långa och skarpa; om somrarna äro de korta och trubbiga. För ej längesedan trodde man, att fåglarna bytte klor höst och vår. Numera håller man emellertid före att deras klor växa till om vintrarna, därför att de då lefva på snöhöljd mark, men att de nötas af om somrarna, då marken är bar. Dalripan hör till hönsfåglarnas familj men lefver i engifte. Under vårens kärlekstid, särskildt morgnar och aftnar, låter honan ofta höra sitt vidt omkring ljudande 'kopack kopack'. Går man upp henne efter detta ljud och lyckas få henne i flykt, uppstämmer hon ett rungande 'garr', hvilket skogsbon liknat vid ett hånskratt. Faktiskt är, att mången omisstänksam skogsvandrare blifvit skrämd af detta genom den fridfulla skogstystnaden skärande ljud och börjat fantisera om skogsnuan, bergsrået och dylikt. Fastän