Järpen.

(Fig. 42; tafla VII.) Vi träffade en gång på en naturalist, som indelade fåglarna i två klasser: — I, sådana som hålla sig själfva framme i lefvande lifvet, II, sådana som människomen med glädje och tillfredsställelse hålla fram såsom läckerheter efter det de blifvit aflifvade. Han hade långa listor på båda slagen, men dem skola vi nu icke citera. Vi nämna blott, att järpen hörde till klass II. I själfva verket är det visst och sant, att denna fågel icke gör någonting för att hålla sig framme. Han döljer tvärtom sig och sin tillvaro med sådan sorgfällighet, att majoriteten af oss sydsvenskar lefver och dör i den öfvertygelsen, att järpen uteslutande tillhör Lapplands fjäll och att han först efter sitt med knallande skott eller lömsk snara ändade lefnadslopp, kommer som ilgods ned till sydligare bygder för att hamna på våra kalasstekfat, fuktas med champagne samt stå och kallna under det långa, hackiga festtalet. Det är till dessa illa underrättade individer jag härmed lämnar upplysningen: järpen finnes kanske på din egen eller din grannes skog. Att du aldrig mött honom på dina promenader, beror på att han är föga angelägen om ditt sällskap, kanske därför att du — med hans ögon skådad — ser föga förtroendeingivande ut. Eljest kunna the smålänningar få se honom, theslikes ock the ostro- och västrogoter. Folket ofvanför dessas bygder skola vi aldrig tala om (så vida de icke bo ett godt stycke ofvanför den famösa polcirkeln), ty i de ängderna har järpen sitt hufvudkvarter. En varelse, som håller fädernebygden kärare än järpen, får man leta efter. Där han är född eller på den plats, dit han efter uppväxten — för utkomstens skull — nödgats utvandra, där stannar han gärna hela sitt lif. Där studerar han terräng och existensmöjligheter, där drömmer han sin vårliga kärlekssaga, där fostrar