han sina små och där — faller han kanske en dag för jägarens skott eller för en roffågels skarpa klor och dödande näbbhugg. Järpen räknar nog släktskap med tjädern och orren, men i moraliskt afseende är han båda betydligt öfverlägsen. De äro mormoner eller polygamister; han är monogam, d. v. s. han väljer sig en maka, och de två dela sedan ljuft och ledt. Valet sker redan på senhösten, då ungfågelflockarna skiljas. Under vintern hålla makarna troget tillsammans, förnämligast lifnärande sig af björkknopp. Fram på våren blir spisordningen litet mer omväxlande. Späda blad äro då en delikatess, bär af diverse slag äro ännu bättre; växtfrön och knoppar smaka äfvenledes bra. Och vatten — alltid finnes det, om ej i bäckar så på alchemillans blad eller i spåren, som älgar efterlämnat i kärrkanten. Någon betydligare teknik vid sitt nästes konstruerande har järpen icke af nöden att utveckla. En liten fördjupning i marken är alltid lätt att hitta på i den ödsliga, med löfträd rikt blandade ungbarrskog, där makarna slagit sig ned. Detta hål fodras med några torra strån, och så är det anspråkslösa egna hemmet färdigt för det året. I äggläggareafseende är järpfrun mycket produktiv. Äro makarna i sin krafts dagar och allt i öfrigt väl beställdt, så är jämna dussinet ett vackert minimum. Eljest kan det ju också gå an med ett fjärdedels dussin, men riktigt hederligt är detta ej. Äggen, som hålla i längd cirka 40 mm. och i tvärmått 28 à 29, äro ljust brungula samt öfverstänkta med bruna fläckar och punkter. När ungarna framkomma, blir det ett myller och ett pipande först i nästet och sedan i mossan och riset omkring detsamma. Som regel är hos hönsfåglar få emellertid ungarna på ett mycket tidigt stadium af sin utveckling praktiska lärdomar beträffande sättet att skaffa sig föda. De tillgodogöra sig också med berömvärd, kanske af aptiten eggad läraktighet de hulda föräldrarnas råd och anvisningar i dessa stycken, så att de rätt snart kunna själfva sörja för sina behof.