hon blir uppskrämd. Kycklingarna äro i sin ordning mycket ömtåliga för väta och dö vanligtvis, om de utsättas för kallt regn. Och nu ha vi sagt det allra mesta om hvad vi veta om tjädern. *

Ljungpiparen.

(Fig. 44; tafla VII.) På mina föga gifvande, i ungdomens dar företagna jaktvandringar om höstarna hände det rätt ofta, att jag fick sikte på stora flockar af brunspräckliga fåglar, som kommo susande genom luften och slogo ned på de afbärgade åkerfälten, där de synbarligen kalasade på spillkorn. Att de icke hörde hemma i min trakt, var jag säker på, och därför voro de mig okända. Att mitt intresse för dem härigenom skulle ökas, är tämligen klart, men olyckan var, att det hade sig ganska svårt att göra deras bekantskap. På långt håll kunde jag få åse, huru de hurtiga vackra fåglarna gingo där och betade, men så nära, att jag fick skjuta någon af dem, lyckades jag aldrig komma, och några hagelsvärmar, som skickades efter dem i flykten, blefvo resultatlösa. De hade helt plötsligt uppenbarat sig, och lika oförmodadt försvunno de. Ibland varade besöket i orten blott några dagar. Ibland stannade de en hel månad eller mer. Det dröjde länge, innan jag kunde identifiera turisterna. En naturkunnig landtman sade mig, att de voro åkertuppar; en annan påstod, att de hette ljungvipor. Dubbelnamnen gjorde mitt unga sinne litet förbrylladt, men de gåfvo i alla händelser en ledtråd, och så letade jag mig omsider till det officiella namnet: ljungpiparen, Charadrius apricarius. När jag en gång väl fått en vingad ny bekantskap, har jag icke släppt honom ur sikte utan begagnat hvarje tillfälle att studera hans natur och vanor, och sålunda fick jag äfyen denna gång så där tämligen reda på mitt föremål.