Jag träffade till och med på makarnas bon och kunde iakttaga deras hemlif. De slogo sig ned kolonivis i mossiga ängder, där gräset ej allt för mycket växte dem öfver hufvudet. Boen lågo på små tufvor, i hvilka fördjupningar åstadkommits, och voro så konstlöst ordnade som möjligt. Äggen voro cirka 50 mm. långa och 35 mm. tjocka, grågula samt öfversållade med växelvis ljus- och svartbruna samt rätt stora fläckar. I samma mosse funno vi flera bon, hvilka icke voro så svåra att upptäcka, enär rofgiriga kråkor till dem visade vägen, hvarefter fåglarna själfva genom utdragna ängsläten gåfvo sin oro tillkänna. När ungarna framkommit och befunno sig i första utvecklingsstadiet, voro föräldrarnas bekymmer ändå större, ity att faror lurade på de små från många håll. Kråkor, hökar, falkar, glador, vesslor och jämväl strykande kattor stodo dem efter lifvet, och det var verkligen underligt, att någon af de små nåddemognads- och myndighetsåldern. Det gick ändå och kanske bättre på andra, aflägsnare och fredligare orter, därom vittnade de ofvan nämnda stora flockar, som i höstetid sökte sin utkomst på hafre- och kornåkrarna i min hembygd. Ljungpiparen, hvars längd är cirka 280 mm., har en ganska klädsam kostym, afpassad — hvad färgen anbelangar — efter de omgifningar, i hvilka han dväljes. Han är ofvan svart, med täta gula och hvita fläckar, som på öfvergumpen bilda tvärband. Vingtäckarna äro gråbruna med hvita och gula fläckar; vingpennorna svartbruna med smala hvita kanter och spolarnas midtstycke hvitt, samt en smal hvit fläck midt på de inre handpennorna. De inre armpennorna äro hvita i infanet, undre vingtäckarna hvita. Stjärten är svartaktig med gula och gulhvita tvärband. Pannan samt ett band öfver ögat och längs halsens sidor samt vidare öfver bröstet och efter sidan fram till stjärtroten hvita. Trakten kring näbben samt alla mellan ofvanbeskrifna hvita band belägna delar ända till den hvita undergumpen svarta.