hvitaktiga eller rödbruna fläckar eller tvärband. Bröstet är svart och hvitt, mage, undergump och undre vingtäckare hvita. Iris och näbb äro bruna, fötterna vanligtvis gulaktiga. I denna lysande skrud nästan fullt färdig landstiger brushanen i april månad på sydsvensk jord och drager sig sedan så småningom norr ut, så att han vid sommarens intåg är utbredd öfver hela Sverige, allt upp på Lapplands myrar och fjäll. En tid efter hanarna anlända honorna, som äro helt enkla att påse: bruna på hals, bröst och underkropp samt spräckliga af svart och brunt på rygg och vingar. När könen så småningom funnit hvarandra på nordisk mark, uppsöka de företrädesvis gräsbevuxna, sumpiga mader och träsk, helst sådana, som gränsa intill hafvet eller någon insjö. Här samlas de kolonivis, ty — skam till sägandes! — lefva de som mormoner — i månggifte. Bredvid hvarje häckningsplats finnas särskilda lekfält, där hanarna dagen i ända kämpa med hvarandra och dit de snart återvända, om de blifvit skrämda. Den, som skrifver detta, har aldrig lyckats få se en dylik lek i det fria här i Sverige, men i Jardin d'Acclimatation i Paris samt i de zoologiska trädgårdarna i Berlin, Hamburg och London kan man hvarje vårdag i timtal få stå och betrakta lekarna. Det är egentligen på förstnämnda ställe förf. studerat dem. Stridsleken tillgår så, att två hanar uppställa sig på en eller ett par meters afstånd från hvarandra, hvarefter de sänka hufvudena, rikta näbbarna framåt och störta ihop. De mottaga stötarna, som äro ganska kraftiga, utan att bäfva, än i 'ansiktet,' än på halsen och än på bröstet. De förut omtalade gula vårtorna omkring näbbroten antagas vara tillkomna för att neutralisera stötarnas verkan. I öfrigt må sägas, att näbbarna äro så inrättade, att de näppeligen kunna göra stor skada, ty de äro mjuka i spetsen och därtill rätt trubbiga. Under leken resa fåglarna upp halsfjädrarna, så att framdelen blir mycket yfvig och det ser ut, som hade de stora blåsor i nacken. — Torneringen fortsattes, till dess kämparna