äro alldeles utmattade eller måste afbryta för hungers skull. Under striden äro de absolut tysta. Dessa lekar anställas för att behaga honorna, som ha för vana att skänka sin gunst åt den raskaste och tappraste. De pågå någon kort tid efter sedan rufningen börjat, ja ibland ända till dess ungarna framkommit. Men då är det slut, och då faller äfven mycket fort den granna skruden. På några dagar är halskragen borta och vårtorna utplånade. Fågeln ikläder sig nu en dräkt, som är i det närmaste lik honans, och blott på storleken kan man skilja könen åt. Redet är mer än enkelt. Det består af en liten fördjupning i marken, hvilken i bästa fall blifvit fodrad med några torra strån. De vanligtvis fyra äggen skifta i form, färg och teckning nästan lika mycket som fåglarna. Oftast tyckas de emellertid vara oliv-grå samt öfversållade med bruna fläckar. De äro cirka 45 mm. långa och hålla i tvärmått 30 mm. I sitt rufningsvärf är honan mycket plikttrogen och modig. Endast den yttersta fara förmår henne att lämna äggen. Nalkas man henne, då hon har ungar, flyger hon ängsligt kurrande omkring fridstöraren och sätter sig allt emellanåt på marken. Hanen återigen är en stor egoist. Då ungarna framkomma, ger han både honan och dem på båten och drager i glada kamraters lag ut på provianteringsfärder i bygden. Brushanarnas föda består af larver, maskar, små skalbaggar, snäckor och dylikt. * Fågelns utbredning är ganska stor. Han bebor mellersta och norra Europa samt Asien ända till Kamtschatka. I Sverige är han ingalunda sällsynt, ehuru på senare tiden den tilltagande odlingen på många ställen jagat undan honom, på samma sätt som många andra vadarefåglar. Han är därför sällsynt i de bäst kultiverade landskapen. I Norge, Danmark och Finland är han att finna någorlunda öfverallt på passande lokaler, jämväl på de danska småöarna i Bälten samt på Bornholm.