första olivgröna, brunfläckiga ägg, hvilket är stort som ett ordinärt hönsägg. Någon bobyggnad befatta de sig alls icke med. De söka blott ut någon af de största och högsta tufvorna, och på den snurra vederbörande rundt några gånger, hvarpå allt är väl beställdt. Så ha far och mor gjort före dem, och så skola kommande generationer också göra. Så skicka sig thesslikes alla de andra i närheten boende paren... Ty det måste sägas, att storspofvarna äro rätt sällskapliga fåglar, som gärna ty sig tillsammans i kotterier eller små band. Äggens antal i ett spofrede är vanligtvis 4. Makarna rufva dem i tur och ordning. När mannen är ledig, söker han på bästa sätt underhålla sin gemål, hvilken — som vi nedan skola se — är betydligt emanciperad. Bland annat företager han lekfulla luftfärder öfver boet och låter därvid höra några i skarp ton framstötta tu-yi tu-yi. Men bäst han är i farten, styr han kurs ned mot marken på hvilande eller dallrande vingar och skriker därvid allt ifrigare och högljuddare. Makan, som antagligen tycker, att denna kombinerade luft- och strupgymnastik, är någonting i sitt slag alldeles utmärkt, ligger under tiden stilla och förnöjd, men ibland svarar hon med ett långdraget, nästan melankoliskt tla-yid. Frun tyckes i öfrigt icke särdeles förtjust öfver sina moderliga plikter. Om någon obehörig nalkas nästet, lämnar hon helt trankilt äggen i sticket, men annat är det med hanen. Med verkligt dödsförakt flyger han skrikande omkring intränglingen och trakasserar denne så ihärdigt, att han snart nog måste finna det mycket otrefligt att vistas i grannskapet. När ungarna framkomma, får honan för dem ett raptus af ömhet, hvilket emellertid snart går öfver. Och nu inträffar det märkliga, att hon — då de små fått en åtta à tio dagar på nacken — helt kort och godt lämnar dem och maken åt deras öde och, i sällskap med några lika funtade systrar, anträder återfärden till Afrika.