Detta inträffar redan strax efter midsommar. I slutet af juni kan man på södra Öland få se stora flockar af de pliktförgätna damerna hvila och fouragera samt sedan lyfta och sträcka i väg söder ut. På den öfvergifne mannens lott faller nu uppgiften att vara barnpiga och uppfostrare. Detta gör han ock som en hel karl. På alla håll lura faror kring de små. Kråkor, glador, hökar och falkar komma farande och glo på de arma spof-barnen med lystna blickar, men till all lycka är pappa en modig krabat och har krafter att hålla de där röfvarna stången. För öfrigt växa ungarna rätt fort och kunna snart reda sig på egen fot Då kommer en dag — fram i slutet af juli — då äfven pappa ledsnar på klimatet och känner längtan 'mot söder, mot söder'. — Hvilka lärdomar har han förut gifvit de små? På hvad sätt har han utstakat deras marschroute? Ja säg! Faktiskt är, att han reser och andra gamlingar med honom. Och ungarna stanna kvar för att hämta krafter. Men i augusti börja äfven de att röra på sig, och i sin tur lyfta de nu vingarna och ge sig i spridda flockar i väg till de svartes världsdel. Huru är nu detta möjligt? På hvad sätt lotsa de sig fram på tusenmilafärd öfver länder och haf, som de aldrig sett? — Instinkten, med detta godtköpsord replikerar till äfventyrs en hvar, som på ett lättvindigt sätt vill komma ifrån en svårbesvarad fråga. Men då skulle ju instinkten vara en den allra utomordentligaste egenskap, till hvilken människorna icke skulle ha någonting motsvarande. Om vi få våga en gissning, så är det den, att en eller annan gammal hane stannar kvar hos de unga och visar dem vägen till det land, där niggrerna bo. Ty på någonting öfvernaturligt i instinktväg tro vi icke. Spof, spole, vindspof, vindspole, vattenspole, vasspole, spyel, spjuling, nolavärspligg (Hels.), kovipa, långnäbba, tullare — se där några svenska namn på denne oförarglige fågel! Norrmännen