med stadiga fötter och tår försedda röda ben, och den i s-form svängda, ej så särdeles långa halsen sitter estetiskt fogad till bålen samt uppbär harmoniskt det ädelt rundade hufvudet, som är försedt med en lång röd näbb. Dräkten är svart och hvit. Det svarta sitter på vingarnas nedandelar; allt det öfriga är hvitt. På bröstets framkam hänger en liten raggfrans. Ögat, hvars iris är brun, omgifves af en naken svart plätt. Båda könen äro lika. Storken finnes i mellersta Europa samt i Afrika, Persien, Indien och Japan. I vårt land förekommer han egentligen endast i Skåne. 1 forna dagar var han äfven tämligen allmän i Halland, ända upp till Varberg, och ännu i dag gör han små utflykter upp åt västkusten till Göteborg samt än längre men utan att bosätta sig. Olyckan med oss svenskar är, att om vi få ögonen på en för orten ovanlig fågel, så skola vi bums sta och skjuta honom. Det borde vi absolut låta bli. Då kunde det hända, att vissa ganska trefliga fågelarter så småningom bredde ut sig och togo i besittning trakter, där de nu icke alls finnas till. Efter denna parentes anteckna vi, att fågeln i turistsyfte ibland utsträcker sina resor nordpå ännu längre än ofvan angifvits. Vårtiden har man af honom haft besök i Värmland, i Uppland och ända upp i Dalarna. Till västgötaslätten kom han upprepade gånger för några årtionden sedan, men tror ni, att han fick vara i fred? Nej då! Eljest hade kanske undertecknad vid det här laget kunnat sitta och teckna efter lefvande modell, i stället för att — som nu — rita ur minnet från bekantskaper i Skåne, Nordtyskland och den stora staden Strassburg, som tyskarna knyckte från fransmännen 1871. Strassburg tyckes storkarna ha en synnerlig förkärlek för, och uppenbarligen äro de förälskade i Ervin och Sabina von Steinbacks härliga skapelse, den gotiska katedralen. Med svett och möda klättrade vi en gassig försommardag upp till det ofärdiga tornets plattform och kunde från denna svindlande höjd se direkt ned i grannhusens skorstenar, men vi sågo också på taken