stänknät af mikroskopiska svarta parasitsvampar. — Sålunda en skyddande förklädnad af effektivt slag. I själfva verket skall sothönan icke betäcka sina ägg ens när hon frivilligt lämnar nästet. Det var hvarken vår afsikt att plundra boet eller att förstöra det, och därför stakade vi oss därifrån och förlade vår båt i observationsposition ett godt stycke från detsamma, på andra sidan om den lilla gölen. Vår väntan blef lång, men vi behöfde ej ha långsamt, ty vadare-och simfåglar af olika slag kommo i sikte. Den vi väntade på lät ock till sist se sig. Hon kom nu simmande, men säg sig ytterst försiktigt omkring, anande att faran ännu icke var aflägsnad. Men ju mer hon nalkades sitt bo, desto raskare fart sköt hon, och plötsligt låg hon i redet, utan alt vi egentligen visste, hur hon kommit upp. Vi sågo hennes hufvud och rygg öfver kanten på boet. Gestalt och färg hade vi hunnit observera under språnget och simturen. Den förstnämnda är just icke utmärkt af någon öfverdrifven elegans. På det stora hela har kroppen äggform, men den smalaste ändan vetter uppåt, och en kort hals förenar hufyudet med bålen. Den korta näbben är hoptryckt på sidorna och öfvergår i en kullrig pannplåt, som är hvitgrå. Fjäderskruden är skiffersvart, något ljusare på underkroppen än på ryggen. Nederst på vingen tecknar sig en smal hvit strimma. Det vaket kring sig blickande ögat har röd iris. De mycket långa tårna äro kantade med vid lederna inskurna simhudsflikar. Ben och fötter ha samma färg som underkroppen — skifferns. * Sedan den okulära besiktningen sålunda var undanstökad, kom efter det teoretiska studiet af hvad andra inhämtat. Se här resultatet! Sothönan finnes utbredd öfver större delen af Europa och Asien sarnt en del af norra Afrika. I Sverige har hon på senare tiden tillvuxit ganska betydligt i antal, hvilket tyder på att hon här