räknas ... änder af alla slag, svanor, doppingar, måsar, becka-siner, sothöns och ja — listan skulle bli mycket lång. Den gången hade vi just rest ut för att studera sothöns, ty vår ledsagare hade i vassarna vid 'å-mun' hittat på ett sothönsbo, som han var säker om att kunna återfinna. Det var arla morgon, och vi rodde först en halftimme på blankt vatten utmed kilometerlånga vassfält och omkring runda hurjlar af butomus och typha, men så helt tvärt styrde min roddare in i ett grönt kaos, genom hvilket — det såg jag tydligt — en ökstock förut släpat. Tusentals strån böjde sig prasslande öfver och omkring oss, och plötsligt funno vi oss fångade i grönskan samt sågo blott en flik af himlen öfver oss. Årorna voro nu bortlagda, och min ciceron arbetade med en lång 'pulsstång', hvars med en klockformig ursvarfning försedda nederända stöddes mot bottnens rottufvor, under det ekan sköts fram. Plötsligt blänkte ett litet klarvatten därinne, och öfver det såg jag en, som jag tyckte, kolsvart fågel snabbt springa och försvinna bland den gröna ridån på andra sidan gläntan. — Det var honan, anmärkte min förare, och där — tillade han — är boet. Jag varseblef ett slags stor tufva, som flöt på vattnet, ty hon gungade på ringarna från vår båt. Men det var i alla fall den flyende sothönans näste. Hon hade flätat det af torra vasstrån, på ett ganska skickligt sätt och noga beräknat bärkraften, ty själfva det med säfstrån och dun madrasserade redets botten låg utan belastning högt öfver vattenytan. När den rufvande honan intagit sin plats, skulle det kanske sjunka en eller annan centimeter, men aldrig så mycket att äggen blefve fuktiga. I boet lågo nio stycken ägg i storlek som sådana af kycklingar. De voro till bottenfärgen grågula samt öfversällade med små svarta punkter och stucko sålunda föga af mot vassredet, i hvilket de lågo, ty som man vet öfverdrages fjorårsvassen med ett tätt