funnit det godt att vara. I norr går hon upp till Jämtlandsparallellen. Synnerligen talrik är hon i den ofvan nämnda östgötasjön Tåkern samt i Hornborga- och Vartoftasjöarna i Västergötland. I den för sin svankoloni beryktade Ekolsundsviken af Mälaren växer stammen också alltjämt, och så är äfven fallet på passande lokaler i Södermanland och Uppland m. fl. ställen. På Öland häckar hon ej och endast i enstaka fall på Gottland. I våra grannländer är hon mera sällsynt men förekommer dock. På Färöarna är hon vanlig höst och vinter. På Island och Grönland har hon någon enstaka gång visat sig. Sothönan för ett lif, som mera påminner om en simfågels än en vadares, ty hon kan både simma och dyka, ehuru ingendera delen med någon mera påfallande grad af skicklighet. Däremot springer hon rätt bra och flyger snabbt. Att lyfta ur vattnet är henne emellertid skäligen besvärligt. Att börja med flaxar hon nervöst, springer sedan på vattnet en god stund samt får omsider luft under vingarna. Helst håller hon sig inne i vassen men låter också se sig ute på klarvatten. Boet ha vi ofvan sökt skildra. Äggen äro från 7 till 12 — i ett lärer man ha funnit ett helt tjog Under fortplantnings- och häckningstiden är fågeln elak och stridslysten samt tål inga andra vingade varelser i närheten. Hon har flera slags läten. Stundom skäller hon som en liten hund: kypp kyppt Ibland nöjer hon sig med ett kort pits. Hennes föda består af vattenväxter och musslor, efter hvilka hon dyker ned till botten. Provinsnamnen äro många och växlande, t. ex.: sötare, vattenhöna (Österg.), madtupp, sjöorre (Västerg. och Södermani.). Norska namn äro: blishöne, sothöne, rörhöne, blarand; danska: sort vandhöne, blishöne, blisand, bliskalv, dyhöne. I Finland heter hon nokikana och mustakana, på Färöarna sjouhöna och på Island blesönd. *