Svanor.

Ett af de märkligaste, kanske det allra märkligaste fågelvatten på svensk mark, är sjön Tåkern i västra Östergötland, vid foten af Omberg. På vårsidan 1906 gick genom pressen en liten notis om nämnda sjö och fågellifvet därstädes, som vi skola tillåta oss citera. Den lydde så: »Fågellifvet i Tåkern är nu det friskaste man gärna kan tänka sig. Endast svanorna torde kunna räknas i tusental och öfriga simfåglar eller vadare äro helt enkelt oräkneliga. Kilometerlånga, mörka band synas i alla riktningar å sjön eller vid dess stränder; dessa band utgöras af idel fåglar, som antingen stanna här och häcka eller hvila ut någon dag på sin färd från sydligare trakter mot norden. Under de vackra nätterna före påsk drog den ena flocken efter den andra åstad mot norr; det var tranor, hägrar, vildgäss, svanor och andra flyttfåglar, som med sina olika ljud nätterna igenom förkunnade sin färd till midnattssolens trakter.» Vi känna sedan gammalt till den sjön och kunna intyga, att i det citerade icke ligger någon öfverdrift. I stället skulle man kunna säga, att långt ifrån alla de fågelarter, som om vårarna begagna sig af denna sjö till förfrisknings- och hviloplats, ofvan blifvit angifna. Där finnas dessutom sothöns, änder af de flesta slag, doppingar, beckasiner m. fl. Många af dem stanna kvar och häcka, och fram på eftersommaren är sjön för jägaren ett verkligt paradis. Orsaken till att fåglarna med så tydlig förkärlek söka sig till sjön ifråga är, att den håller på att igenvallas och är mycket långgrund. På en stor del af ytan, särskildt omkring stränderna, är vattendjupet så ringa, att fåglarna, särskildt de långhalsade, kunna undersöka botten och från densamma upphämta sina i riklig mängd