ty de äro vättar — uppstoppade exemplar, som flyta på en brädlapp och förankrats vid botten med en sten vid ett snöre. Och bakom ett med tallruskor inklädt stengiller uppe på udden sitta vi, 'beväpnade till tänderna' med hvar sin dubbelpipade Lefaucheux, bakladdare, andkaliber, och afvakta under spänning, hvad som komma skall. Det är arla morgon, solen står blott några grader öfver östra landet, och lifvet på denna landets fågelrikaste sjö har ännu icke riktigt tagit sin början. Långt bortifrån Dags-mosse-landet klingar emellertid den underliga svanesången, och vända vi blickarna dit, se vi liksom en långsträckt bank af glänsande snö. Det är svanorna, af hvilka de allra flesta blott hvila här på sin väg mot höga nordens sjöar och träsk. Ute öfver sjön börja emellertid skockar af änder, sothöns, doppingar, lommar och sädgäss att korsa hvarandra i alla riktningar, sökande lämpliga provianteringsställen, där trängseln icke är så stor. De slå ned i vakarna ute på den grå isen, och i solglittret ser man deras fjäderskrudar kasta blänkande reflexer. Våra vättar bry sig emellertid ingen om. De få ligga där och guppa och nicka mot vinden och vi börja tycka, att de se smått otrefliga ut. Men plötsligt kommer där en flock knipor susande utmed vår strand, skär uddens spets och får sikte på lockfåglarna. Då svänger flocken, sänker sig och tar vattnet strax intill iskanten, alltså väl långt borta för att nås af ett hagelskott. Emellertid ha vi tillfälle att betrakta dem. Hanen bär på hufvudet en grönskiftande svart hjälm, som har ett par ovala hvita fläckar snedt framåt under ögonen. Hals, bröst och buk äro hvita. På ryggen bär han en smal svart kappa, hvilken öfver vingarna liksom trasats sönder i längsgående strimmor och lagats med hvitt. Honorna voro vackrare. Deras hufvudhjälm var mörkbrun utan den hvita fläcken. Om halsen hade hon en hvit krage med något obestämda konturer. Sedan vidtog en af ljusare och mörkare grått vackert vattrad mantel, hvilken ett stycke slöt sig samman