sjöar, kärr eller vikar reda dessa fåglar sina nästen, lägga sina fyra till sex hvita eller gulhvita ägg i ett kolossalt rede och fostra sedan sin afkomma fjärran från kulturens stråkvägar. Det är denna svan, som sjunger och som vi på lämpliga ställen kunna få höra höst och vår. Redan i oktober frysa vattnen till uppe i Lappland, och då bär det af söderut. De gamla bekanta insjöarna i Göta rike gästas då åter, men äfven Östersjön och Västerhafvets stränder få talrika besök. Blir vintern mild. kan det hända att svanorna i skaror stanna öfver och ej besvära sig med den långa resan till Afrika, som eljest är obligatorisk. * Båda dessa svanarter förekomma i östra Europa och norra Asien. En annan, mindre sångsvanen, tillhör företrädesvis det arktiska området, och har blott en och annan gång varseblifvits i vårt land. *

Knipan.

(Fig. 55; tafla IX.) Vårsolen har här och där bränt hål å sjön Tåkerns istäcke, och hela det vida flaket ligger för resten landlöst. En ljum vind blåser från söder och sätter alla de stora fälten med fjolårets torkade praxites och typha i prasslande rörelse. På norra strandens öruddar stryker brisen utefter stenarna, vaggar på de stackota tallarna och drifver på klarvattnet upp små krusiga vågor, hvilka sedan gå några famnar för att mattas och dö på den dystra blåleriga strandbädden. Där ute i vattnet ligga ett par svarta och hvita fåglar, vända näbbarna mot vinden och guppa sakta i skvalpet. De äro märkvärdigt stela och obekymrade, hålla sina korta halsar i stolt krum och röra ej en fjäder. Nå ja — de ha sina randiga skäl till det,