häckningsområdet beläget vatten, hvilket gifvit anledning till den tron, att de haft familjebestyr i trakten. Knipan liknar storskraken däruti, att hon reder sitt hem uti ihåliga träd eller i holkar, som människor satt upp åt henne. Där så sker, är naturligtvis ändamålet att ta skatt af äggen. Detta får ock ske, men i regel låter man den stackars hyresgästen behålla en del af hvad hon åstadkommer, så att hon omsider kan presentera för världen en försvarlig kull. Där äggläggningen obehindradt får fortgå, finner man i ett rede vanligen tio à tolf stycken. De äro grönaktiga eller gröngrå och hålla i längd cirka 60 mm., mot 42 i tvärmått. Då ungarna framkomma äro de på ryggen mörkbruna, med hvita fläckar på ryggsidorna, vingarna och öfvergumpen. Strupen och öfre sidorna af halsen äro hvita, den undre grå. Huru eller på hvad sätt ungarna transporteras från hålet i trädet och ned till vattnet, ha vi oss sannerligen icke bekant. Antagligen sker det emellertid på ett rätt tidigt stadium, ty de unga skola ju ha uppfostran och yrkesutbildning, så att de kunna reda sig själfva, så snart möjligt är. Apropos knipans häckning så berättas det, att flera honor kunna lägga sig till rufning i samma hål. Ja, man skall till och med i en gemensam holk en gång ha funnit — en knipa och en hökuggla. Knipan tillhör dykändernas underfamilj af andfåglarnas ordning, men hon går ej, som sjöorren och svärtan, till botten på större djup utan fordrar för att trifvas, grundare vatten. Hon är skygg och vaksam, trots sitt dumma tycke, och är icke god att lura. Hon har lätt att lyfta ur vattnet och kan, i likhet med änderna, vända genast vid uppflåget och fortsätta med vinden. Där is ej binder vattnen, kan knipan stanna året om. Blir vintern sträng, går hon emellertid söder ut, men återkommer, så snart islossningen börjat. Hon häckar öfver hela norra halfklotets nordliga trakter.