Latinska namnet är Clangula glaucion. Af provinsnamnen har hon en sådan väldig mängd, att det skulle allt för mycket 'inkräkta på vårt strängt anlitade utrymme', som det heter, att nämna dem alla. Vi ta blott några ur högen, t. ex.: knipånn (Smal.), knipskalle för hanen, knipkäring för honan och löfknipa för ungfågeln (Österg.), blankhane för hanen, isand (Bohusl.), doppand (Göteborgstr.), skatand (Värml.), hvitsida (Härjeåd.), blåand, skörand (Jämtl.). På norska är hon likaledes välsignad med flera olika benämningar. Af dem nämna vi: hvinand, kvinand, fjäldand. I Danmark heter hon, bland annat: firöine, krikand, bruskop, blankekniv, splitdykker. Isländarna kalla henne hus-önd, finnarna selkatelkkä, telkää, sotka, vinkusuorsa. På lappska lyder hon namnet coadgi. Det latinska namnet anses ha gifvits henne med anledning af det hvisslande eller klingande ljud (clangula), som hanen frambringar i flykten. Knipans kött är ganska välsmakande. Icke underligt därför att hon är så flitigt utsatt för jägares lömska försåt och dödande hagelsvärmar! *

Ejder.

(Fig. 56; tafla IX.) Mats Fock, den gråskäggige, väderbitne lotsen, har lofvat att segla oss ut till Långhalsen, där ejdrarna häcka. Han har med sig en pojke, som sköter seglen, och sitter själf vid rodret, pålitlig och trygg, en respektabel bild af vaksamhet och sjövana. Pipsnuggan hänger i hans vänstra mungipa, och sydvästen omsluter hans fårade ansikte som en oljebrun ram. I hvart och ett af hans ögon ler en skalk. Man ser, att gamle Focken varit en spjufver i sina dar; kanske är han det ännu. När jag var ung, börjar han och gör med tunga och tänder en underbar manöver, så att pipan handlöst kastas från den ena