insjöar, är talrik i Vänern och ej sällsynt i Jämtlands och Lapplands vattendrag, så framt dessa ligga inom barrskogsområdet. I Norge går han upp till Ishafvet, i Finland till Enare. I Danmark är han talrik under vintern, då denna är mild, men han häckar där sällan. Storskraken har många provinsnamn. Här några på prof: skrake eller skräckfågel för hanen och skräcka för honan, isand, snipand och körfågel m. fl. *

Tärnor.

Den, som blott en enda dag vistats vid hafskusten, har omöjligen kunnat undgå att göra ett par eller flera bekantskaper bland tärnorna. — Ja, ja, missförstå mig nu icke! Jag menar icke dessa hälft himmelska varelser, hvilka icke så och icke spinna och dock äro så härligt klädda, att Salomo i all sin prydno icke var pyntad så som en af dem — utan jag menar de fjäderlätt och graciöst öfver vattnet glidande, nätta och smidiga medlemmarna af familjen Laridse, ordningen Longipenes, släktet Sterna — fisktärnan, rödnäbbade tärnan och andra. Burna på sina långa, smala vingar ila de som pilar genom luften, än rakt fram och än i vida cirklar, och så — helt plötsligt — störta de sig ned i hafvet, så att ett stänk af silfverpärlor yr omkring dem. De försvinna dock icke helt under vattnet, ty i dykning äro de klena och därför måste de söka sitt rof tätt under ytan. Vare sig då att fisket lyckas eller ej, äro de snart uppe igen och voltigera i luften, lika graciösa, lika vakna och lika behagliga att påse, som före badet. Detta har nämligen icke förmåga att i ringaste mån derangera deras toalett. Vore det fallet, skulle de kanske draga sig för att taga ett hundratal dylika störtbad på dagen. Nu behöfva de icke rädas, men äta behöfva de och därför så...