Det är inga stora fiskar, tärnorna slå ned på utan små späda, oerfarna stackare, ett par, tre tum långa, hvilka stå i vattenbrynet och hänförda stirra upp i den blå, soliga rymden, dit de sakna förmåga att höja sig. Då — hux flux! — kommer tärnan, som för småfisk är inbegreppet af allt, som är nedrigt, gement och rof-girigt här i världen — och så är den silfverglittrande lilla vattenvarelsens lefnadssaga till ända. Hemskt att säga sväljes han hel — lefver kanske en stund i den varma, mörka, ambulerande grafven!

Fisktärnan

(Fig. 58; tafla X.) är i vårt land allmännast af släktingarna och följaktligen den, med hvilken vattenplaskande och hafsluftlapande människobarn först få göra bekantskap. Hon är till exteriören en ganska vacker fågel, ljust askgrå på rygg och vingar samt öfverdelen af den djupt klufna stjärten och med hvit underkropp. På hufvudet bär hon en flat, långsträckt, svart kalott. De korta benen och fötterna, hvilka äro försedda med djupt urringad simhud, samt den raka, rätt långa och hvassa näbben äro vackert lackröda, den senare med svart spets. Iris är mörkbrun. Fågelns längd är 370—420 millimeter; vingen håller i längd 255—290, ett rätt högt tal. Då fågeln står i hvila, korsa sig vingarnas spetsar öfver stjärten, så att icke mindre än fyra taggar skjuta ut i styrregionerna. Sommartiden finnes fisktärnan ymnigt längs kusterna utmed hela vårt land, ända upp till Bottenhafvets nordpunkt, men hon trifves ock i insjöar, till och med kärr inne i landet. Hon har vintertiden uppehållit sig långt söder ut, men med våren kommer hon åter och börjar då genast tänka på släktets fortplantering. Hon hör till de fåglar, som icke göra sig besvär med bobyggnad och tocke-där. På rama, släta marken, midt ibland stenar och tång, lägger honan sina två eller tre ägg, hvilka äro pärlgrå eller rödskiftande olivbruna och alltid öfversållade med mörkt bruna eller grå fläckar. Där ligga de så förvillande lika strandens stenar, att det är en ren