vattnet, så gör han icke ens ett försök att nå detsamma. Han kan ej heller på land ta till vingarna; Ej ens i vattnet har det sig för storlommen lätt att komma i flykt. Han måste en lång stund springa på vattnet och taga fart, innan han kan få luft under vingarna, men kommer han väl upp, så flyger han förträffligt samt fort och vågar sig till och med upp i de högre luftlagren. När det blåser, kunna fåglarna icke lyfta annat än i motvind. * Storlommen hör hemma i både gamla och nya världens nordliga delar. Vintertiden flyttar han söder ut, men går då ej öfver Medelhafvet. Hos oss stanna de flesta kvar, men bege sig då till kusterna, särskildt västkusten, där vattnen gå öppna året om och möjlighet att få föda sålunda förefinnes. — För fiskarebefolkningen är storlommen sålunda väl bekant. Fågelns ortnamn äro få och föga afvikande. Han kallas t. ex. rutlom i (Österg., på grund af vingarnas insättningar) samt kruslom (i södern) och krakare (i Norrl.). Danskarna dra till med ett imponerande, ehuru något oegentligt, polarlom. På finska heter han kuikka och Tohtaja. Lapparna ha döpt honom till tovta. *

Grisslor.

Vårt galleri af vingade samtida skulle ha en betänklig lucka, ifall vi försummade att i detsamma upptaga de två arter af grisslesläktet, som äro företrädda i vårt land och som äro synnerligen välbekanta för alla skärgårdsbor samt en hvar i öfrigt, som har sina vägar åt det hållet. Vi börja då med