Sillgrisslan flyter lätt och bra samt simmar förträffligt och rör sig äfven ledigt i luften, blott hon får fart. När hon skall ut från berget, kastar hon sig i luften ett långt stycke och beskrifver sedan en vid båge framåt. Skola de upp ur vattnet, springa de på hafsytan, häftigt plaskande, till dess de få luft under vingarna, men sedan går det rätt galant. Gemenligen flyga de lågt, så att vågorna stundom nå dem. Sillgrisslan har en hel mängd namn utom det officiella. Hon kallas sålunda spetsalka, snipalka, alka, sillalka (Bohusl.), grissla, sillknipa (Söderm.), silldopping (Blekinge), spissnäbb (Gottl.), sydgrissla, lomvia, spetsnäbb o. s. v. Norska namn äro bl. a.: spidsalke, pilalke, langvia m. fl.; danska: langnsebet teisle, krageand, teist, klaus, marsvinsfugl m. fl. På finska skrifves namnet: ete-länkiisla.

Tobisgrisslan,

(Fig. 64; tafla X.) Uria grylle, är mindre än den föregående och ganska komisk att påse, tack vare sin spetsiga långa näbb, sitt jämförelsevis lilla hufvud, sin äggformiga klumpiga kropp och den lilla viggformiga stjärten. Till färgen är hon alldeles svart, med grönaktig skiftning, men på vingen har hon en stor hvit fläck. Iris är mörkbrun och fötterna röda. Men tobisgrisslan är en fågel, som icke vill bära samma kostym alla årstider utan byter om så radikalt, att man skall vara väl förtrogen med hennes vanor för att känna igen henne om vintern, ifall man först presenterades om sommaren. Den ofvannämnda toaletten var sommarskruden, ehuru den — enligt vår oförgripliga mening — passat bättre för vintern. Men då har hon hela underkroppen hvit och är på ryggen svart- och hvitspräcklig. Vingens hvita fläck öfverspännes då liksom med ett svart, glest och spindeltradsfint nätverk, och endast ving- och stjärtspetsarna samt näbb och fötter behålla vinterfärgen.