Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
EN BARN8A0A
Torkel öman hade en gång gjort en utflykt
ner åt karantänsviken, som lockade med det
okända, men han fick där en syn som skrämde
honom för all tid.
I det höga gräset, som aldrig slogs, råkade
han nämligen trampa på en lina, hvilken
slingrade sig som en grå snokt. — Det var en bra
fästa, tänkte han, böjde sig ner för att hala
in. Men då fick han fatt i hasen på en häst,
afhuggen och ännu blodig. Och då såg han
fyra alar och vid hvar och en af dem en
afhuggen hästfot. Som man icke råkar sådant
alla dagar blef han förskräckt och kunde icke
fatta sammanhanget, förrän han såg själfva
huf-vet ligga afhugget med tänderna grinande och
de förr så klara ögonen slocknade. Då förstod
han att de slaktat Ruten, öns enda häst, enda
och sista, nu öfver trettio år gammal. Och han
erinrade Rutens historia Huruledes hästen i sin
ungdom varit den enda nyktra individ på
Skamsund, och huruledes han omvändt den största
suparen till nykterhet. Och det gick till så.
Vickbergs far, lotsen, som söp så fasligt, hade
en söndagsmorgon tagit sig några. Söp gjorde
hela ön, så att alla gingo med brustna, blodiga
och tårade ögon. Ville man se ett öga som ännu
kunde spegla den blå himmelen och stråla
förnuft, fick man gå ner till djuren. Korna,
hundarne, till och med svinen voro klarögda, men
det klaraste ögat hade Ruten. De hade visser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
