författare, i synnerhet i början af 1800-talet, togo sig för att göra Linnés och de andra gamla författarnes artnamn till släktnamn samt därpå tillfoga ett splitternytt artnamn, hvaraf man lätt kan förledas att tro, att arten ej varit känd eller beskrifven af de gamla författarne. Ett sådant förfaringssätt strider emellertid fullständigt emot den nu allmänt antagna prioritetslagen och bör ej tålas, ty det äldsta artnamnet måste ovillkorligen bibehållas. Under sådana förhållanden måste antingen i flera fall art- och släktnamn blifva lika eller ock alla släktnamn, som ej skilja sig från artnamnen, förkastas och ersättas med nya. Jag har här valt det förra förfaringssättet, enär jag anser, att den tavtologi, som därigenom uppstår, är ett mindre ondt än skapandet af nya släktnamn, och såsom ett ytterligare stöd för min åsikt vill jag påpeka, att nästan liknande sammanställningar förekomma redan hos LINNÉ, t. ex. då makrillen kallas Scomber scombrus. Enär de förändringar, som vidtagits i Holmgrens Handbok blifvit så betydande, har i öfverensstämmelse med förlagsfirmans önskan arbetet nu utgifvits under ny titel. Stockholm i april 1894. Christopher Aurivillius.