hafstrakter, och vid vinterns inträde uppstår stor brist på födoämnen, synnerligen för en mängd insektätande sitt- och springfåglar, och då dessa i följd däraf flytta bort, måste äfven sådana roffåglar, hvilka till väsentlig del lefva på deras bekostnad, blifva dem följaktiga. Många insektätande fåglar stanna visserligen kvar här i landet hela vintern; men dessa hafva då antingen blifvit utrustade med så starka näbbar, att de därmed kunna hacka hål i barken och veden af sjukliga trädstammar för att åtkomma insekter och larver, eller också fått förmågan att uppsöka insekter under vindfällen, ris, mossa och lafvar, eller slutligen att om hösten och vintern kunna utbyta denna föda mot bär och frön. De bortflyttande insektätande fåglarna besitta däremot i allmänhet icke någon af dessa egenskaper utan kunna vanligen endast i flykten eller på blad och blommor fånga sitt byte och blifva i följd däraf nödsakade att begifva sig bort under vintern. Vi skola nu yttra några ord om fåglarnas olika sätt att förflytta sig från ett ställe till ett annat. Detta sker genom gång, flykt eller simning. Redan i gången eller i fåglarnas sätt att röra sig framåt på marken, finner man många olikheter, så att man t. ex. kallat det rörelsesätt skridande, då fötterna skiftevis eller en i sänder framflyttas, såsom hos ärlorna, hönsfåglarna, vadarna m. fl.; hoppande, då båda fötterna samtidigt framflyttas, såsom hos många sittfåglar; klättrande, då hoppandet sker på upprätta eller lutande ytor, såsom hos hackspettarna och nötväckan. -- I flyktens uthållighet och snabbhet öfverträffa fåglarna alla andra djur, som äga flygförmåga: men i afseende härpå visa sig dock ganska stora och viktiga olikheter hos de särskilda fågelarterna. Då, såsom man lätt kan förstå, luftens motstånd alltid måste blifva större i samma mån som den luftmängd, hvilken träffas af vingslagen, är betydligare, så följer också häraf, att den rörelsehastighet, som uppkommer genom vingarnas sänkning, äfven måste blifva större, ju större vingarna äro. Sålunda kan man lätt förstå, att de fåglar, som hafva långa vingar, icke allenast böra hafva en snabbare flykt utan att de äfven, i följd däraf att de icke för att komma fort undan så ofta behöfva upprepa vingslagen, med en vida större uthållighet