böra kunna färdas fram i luften än andra fåglar, hos hvilka i afseende på vingarnas längd ett motsatt förhållande äger rum. Erfarenheten har äfven bekräftat detta. -- För att kunna styra och reglera farten, begagna sig fåglarna af de mer eller mindre långa och fasta stjärtpennorna. Stjärten är därför af stor vikt vid flykten, hvilket man äfven lätt kan finna därutaf, att en fågel, som mistat densamma, icke allenast flyger med möda och osäkerhet utan äfven förlorar det egendomliga i sin flykt, hvarigenom han förut utmärkt sig. -- Hos många fåglar uppkomma genom de hastiga vingslagen eller den ilande farten egendomliga ljud. Sålunda utmärka sig t. ex. skogshönsen genom en surrande och bullrande flykt, rapphönsen genom en smattrande, dufvorna genom en smällande och änderna genom en hvinande eller pipande. Många andra fåglar flyga däremot helt tyst, och det är i synnerhet ugglorna, som i detta hänseende utmärka sig. -- Simningen eller fåglarnas förmåga att kunna fortskaffa sig i vattnet, åstadkommes förnämligast medelst fötterna, ehuru en del fåglar, de s. k. simdykarna, t. ex. alkor, strömstaren m. fl., därvid begagna sig äfven af vingarna. Fötterna äro hos de egentliga simfåglarna och några vadare af en särskild byggnad, som väl lämpar sig för dessa fåglars rörelser i vattnet. Man har, såsom vi förut nämnt, gifvit dem namn af sim-, år- eller flikfötter. Men förmågan att simma beror dock icke alltid på närvaron af dylika fötter utan tillkommer stundom äfven sådana fåglar, hvilka hafva sitt- eller vadfötter, såsom strömstaren och vissa bland sumphönsen. Med all säkerhet är det med tillhjälp af de kupiga vingarna, som dessa fåglar så snabbt röra sig under vattnet. -- Äfven simningen, liksom gången och flykten, sker hos de särskilda fågelslagen på olika sätt, hvarigenom de komma att förflytta sig i vattnet med större eller mindre färdighet. Hos dykänderna och de gumpfotade fåglarna synes denna förmåga vara mest utbildad, då däremot de måsartade fåglarna simma tämligen dåligt. Många fåglar hafva äfven förmåga att dyka, och med afseende på det olika sätt, hvarpå dykningen sker, har man indelat dem i trenne slag: 1) Halfdykare, som blott neddyka med hufvudet och halsen, t. ex. de egentliga änderna