och säf vid stränderna af sjöar, kärr, floder o. s. v. Han är skygg och döljer sig sorgfälligt bland vassen, då han märker någon fara. Hanen har en egendomlig skärrande, med några klara toner blandad sång, som han låter höra nästan hela nätterna under fortplantningstiden. Boet vanligen mellan några rör i vassen; äggen oftast fem, smutsigt hvita eller gråaktiga med bruna punkter och streck. 10. Järnsparfsläktet, Accéntor, BECHST. Näbben tämligen stark, vid roten nedtryckt, rundad med blott i spetsen kölad rygg och med starkt inböjda käkkanter. Stjärten af medelmåttig längd, i spetsen något klufven. Uppehålla sig under hela sommaren i bergiga skogstrakter. Deras föda utgöres mest af insekter, men de kunna äfven förtära frön. 1. Järnsparfven, Accentor moduláris, LINNÉ. -- Ofvan rostbrun och svartfläckig; hufvudet och de undre kroppsdelarna mörkt askgrå; de stora armtäckfjädrarna i spetsen hvitaktiga; stjärten mörkbrun, utan hvitt. Längden 148 mm. Ungen har gulgrå hjässa och rostgul rygg med svarta, längsgående fläckar. Öfvergumpen är gulgrå, bröstets öfre del och kroppens sidor mörkt rostgula med svarta längdfläckar. Förekommer häckande i de nordligare trakterna af Sverige, men i landets öfriga delar blott under flyttningstiderna. Vistas mest bland täta buskar, där han lägger 5--6 blågröna ägg, som växelvis rufvas af båda könen. 2. Underfamiljen Törnskator, Laníni. Näbben (fig. 20) hoptryckt, ganska hög och stark; käkarna böjda mot hvarandra; den öfre längre, bakom den starkt böjda spetsen försedd med en spetsig tand. Näsborrarna glest täckta med borstlika fjädrar. Benen undersätsiga. Stjärten lång, mer eller mindre afrundad. Törnskatorna vistas i skogar, ängar och betesmarker, där de hafva sina tillhåll i träd och buskar. De äro roflystna, modiga och sluga fåglar. Deras föda består till stor del af insekter, men de